Du kanske frågar mig om ett kostschema. Där det står hur mycket du ska äta av specifika saker, och när. Men då kommer jag vänligt att säga nej, jag jobbar inte med kostscheman. Våra kroppar och våra liv är mer komplexa än så.

Vi vet alla att träning är bra för oss. Livet vi lever i västvärlden är helt annorlunda än det var för 10 000 år sedan på savannen. De flesta av oss får inte tillräckligt med rörelse av sig självt, utan vi får finna aktiviteter som ger oss den rörelsen. Och eftersom de flesta av oss njuter av att koppla av, behöver vi finna rörelse som vi trivs med för att locka oss bort från avslappningen.

”Jag är snart tillbaka!” skrev jag. ”Nu ser jag fram emot en riktigt bra träningshöst utan avbrott!” skrev jag också. Så blev det inte.

Poff och så var semestern slut – och kanske sommaren också, för visst känns luften redan lite annorlunda? Just nu är jag i karantän efter Sverigeresan och längtar tillbaka till gymmet – att träna på resande fot är inte min bästa gren. Men jag är ändå ganska nöjd med semesterträningen den här resan.

Det var med lite darriga fingrar som jag loggade in för att se resultatet på mitt slut-case. Men där stod det ”Bra jobbat! Du har nu titeln International Personal Trainer”. Jag andades ut och gjorde high five med T. Tio dagars examen, många timmars föreläsningar och lika mycket inläsning kulminerade i det där meddelandet: jag har en licens som personlig tränare.

Idag är gymmet mitt happy place. Jag andas ut, sänker axlarna och ler när jag kommer in på mitt gym. Jag vet att jag kommer att gå därifrån med både lätta steg och en mental och fysisk styrka. Så har det inte alltid varit.